02.58

Var på begravning och regnet föll på axlarna som spikar. Det måste göra ont att falla så snabbt. Vi stod under ett träd och höll om varandra. En präst som håller på att dö och solen som knappt kunde strila igenom. Jag skulle vilja förklara hur smärtan skär igenom fötterna på mig. Hur det känns att stå i en ny svart klänning som klibbar fast mot kroppen. Hur ansiktena är tomma utav smärtan och hur det blåser kallt samtidigt som prästen långsamt hostar fram lögner och försöker förgylla världen. Håret stramt uppsatt så att ögonen dras långsamt bakåt. Kyrkklockorna slår och jag är den enda som springer in på kyrkans toalett och långsamt hulkar mig över toalettsitsen. Samtidigt river det i bröstet och tårarna silar ner för kinderna. Väl ute igen var det tomt. Under en stor ek syns hålet i marken där det långsamt samlas vatten. Jag ville lägga mig ner på marken i det leriga gräset och låta regnet omsluta mig. Det gjorde jag aldrig. Jag spydde ner en gravsten och sprang till mottagningen för att låta vinet rulla in mig i sin dimma.