12:45

Det var längesen ångest kom så tryckande. Så snabbt. Som barn gick jag ut och la mig på det kalla gräset och lät det ta hand om allting. Nu fryser bläcket till is liksom allt annat. Jag la mig på det kalla badrumsgolvet och lät mörkret ta över. Enda ljuset som syntes var lite högst upp i höger hörn av dörren där det strimlade in och hallucinationerna tog över som något gott.

09.00

Svulsten på din livmoder växer.
Jag sitter i ett varmt hus men kan
ändå känna hur regnet trillar
utanför.
Hur kommer det sig att lyckan
ständigt är ett steg längre bort?
Hur kommer det sig att vinet aldrig
riktigt räcker till?

06.45

Har åkt till ett annat land. Väntar på en man jag en gång älskade. Kylan som biter sig in under fingernaglarna rensar aldrig bort någon smuts och lämnar oss alltid lika illa däran. Kärlek är inte lika lätt som det en gång var och trots allt hans tålamod så hjälper det inte när jag gråter skyfall dagarna i ända. Målar naglarna, biter av dem, kliar hål på huden och väntar på stormen. Stormen. Stormen. Varför kan den aldrig komma och skölja ner allt det. Detet. Jaget. Duet. Ensamheten tränger sig på lite för snabbt.